Quentin Tarantino. Silken man. Efter dunderdebuten med Reservoir Dogs (1992) och den magiska Pulp Ficition (1994), har Quentin fortsatt göra filmer av mycket, mycket hög klass. Alltid mycket blod, makalösa scener och inte minst: Tarantino är bäst i världen på att skriva dialog. Efter Inglourious Basterds (2009) märktes det att Quentin var på hugget igen och 2012 kom DJANGO UNCHAINED. 

Django (Jamie Foxx) är svart, eller som amerikanerna skulle ha sagt: en nigger.

Han arbetar som slav, precis som de flesta andra svarta i USA på 1800-talet, tillsammans med

sin djupt älskade fru Broomhilda (Kerry Washington). De utsätts för all smärta som alla andra svarta också fick uppleva under
denna tiden. 

 

Dr. King Schültz, spelad av den otroligt skickliga Christoph Waltz, är en tysk prisjägare, före detta 

tandläkare. Han är på jakt efter någon som kan hitta ett par brottslingar till honom, och i filmens

första blodisande scen väljer han ut Django som sin kompanjon. När Djangos slavhandlare inte vill

sälja honom skjuter King den ena säljaren, dennes häst och den andre säljarens häst så att den faller över

den återstående säljaren. Han släpper sedan lös resten av de svarta slavarna och låter de få ta hand om

säljaren... Typisk Tarantino redan här, och man vet att filmen kommer bli speciell.

 

Sedan håller det på. När Django berättar för King om sin fru som fortfarande är slavflicka blir King rörd. 

Han erbjuder Django att följa med honom i jobbet som prisjägare, hitta skurkarna och sedan hitta 

hans fru och befria henne. King ser till att Django blir en fri man och så är de iväg. Efter en framgångsrik

vinter, är det dags att hitta Broomhilda...

 

 

Nu börjar filmens mest intensiva del. 

De två kompanjonerna kommer på att det bästa sättet att köpa loss henne är att lura hennes ägare. 

Broomhilda slavar som köksflicka på det ökända palatset Candyland, lett av Calvin J. Candie (Leonardo di Caprio). De bestämmer sig för att bästa sättet att komma åt henne är att ge sig in i den fruktansvärda
sport vita arrangerade för svarta, där det gäller att med hjälp av bara händerna döda dess motståndare.

Calvin är en av de drivande krafterna bakom detta, och det är honom som Django och King söker upp. 

De vill alltså köpa en kamp-slav av honom för att bli goda vänner.

 

 

 

Väl på Candie-land träffar vi också Stephen (Samuel L. Jackson). Han är Candielands husslav och han

räknas mycket högt även av de vita. Under resan har Django och King bevittnat fruktansvärt våld mot svarta,
men nu är de framme, och Broomhilda är där. Deras plan är att även köpa loss den tysktalande svarta

slavflicka tillsammans med en av de bästa kamp-slavarna. Men problemet är bara att Stephen inte är

speciellt korkad, och snart sitter de i en otrolig knipa.

 

Nu tänker jag inte berätta mer om handlingen, för det är ren filmhistoria. Men lysande är det, och frågan är om inte soundtracket i den här filmen är det bästa genom tiderna. Med låtar som "Unchained", en remix mellan James Brown och 2 Pac, "Ain't No Grave" av Johnny Cash och "Too Old To Die Young" av Brother Dedge, tillsammans med Ennio Morricones klassiska musik förbättrar hela filmen och gör den ännu mer effektiv.

 

Att Quentin Tarantino är en mästare på att skriva dialoger är knappast någon hemlighet, och i Django
är han på topp åter igen! Eller vad sägs om dessa?:

 

"- I think you are a bad loser.
- And I think you are a abysmal winner."

 

Som ni märker kan listan göras oändligt lång, hela manuset är ett mästerverk, och snacka om att Quentin verkligen förtjänade Oscarn för bästa manus (bara sitt andra oscar-pris, trots hans stora namn och världsberömda filmer).

Filmens andra Oscar gick till österrikaren Christoph Waltz, som ju spelar King Schültz.

Waltz gjorde sin internationella filmdebut som 49-åring i Inglourious Basterds, och fick genast en Oscar för sitt kusliga porträtt av SS-soldaten Hans Landa. Man kan iget annat säga än att Christoph är världens kanske bästa skådespelare, en otrolig talang som jag hoppas få se i många bra filmer framöver.

 

Samuel L. Jackson, mest känd kanske för sin roll i Pulp Fiction 1994, har blivit anklagad för att överspela sin roll som husnigger, men jag tycker att det är meningen med filmen. Scenen där Django anländer till Candieland och Stephan får förklarat för sig att Django ska få sova i det stora huset trots att han är svart är magisk, och äcklig. 

Leonardo spelar den äckliga ägaren till Candieland, Candie himself, och gör det mycket bra. Man får verkligen avsmak för honom! Jamie Foxx, som gör sitt stora genombrott, spelar också bra, och han passar perfekt in i rollen som en riktigt cool svart ung man. Även Kerry spelar bra måste tilläggas, ett väldigt gedeiget framträdande.

 

 

Har ni inte fattat det innan så säger jag det nu: Django Unchained hamnar på min topp tre-lista!

Allting är så rysligt välgjort in i minsta detaljt, allting håller ihop, och de två och en halv timmarna är lika spännande varenda sekund. Otroligt bra.

 

Django                                      Jamie Foxx

Dr. King Schültz                        Christoph Waltz

Calvin Candie                            Leonardo di Caprio
Stephen                                   Samuel L. Jackson
Broomhilde                               Kerry Washinton