FREDDIE MERCURY
Hade tänkt skriva en text om min stora hjälte inom musik - Freddie Mercury, efter att ha läst slut hans bok (som jag fick av min älskade flicka). Tänkte dock bara gå igenom vem personen är lite enkelt i fråga innan jag går in på mer detaljerade saker om Freddies liv som en av sin tids absolut största - om inte största - artisterna.
Freddie föddes 1946 som Farrokh Bulsara på ön Zanzibar i Tanzania, Afrika, men skickades till Indien för att gå i skola redan som liten. Efter flera års pluggande kom Freddie till London på 1960-talet och visade stort intresse för konst och musik. 1971 grundade han tillsammans med trummisen Roger Taylor och gitarristen Brian May bandet Queen, som fick sitt stora internationella genombrott 1975 med den tidlösa rockoperan "Bohemian Rhapsody". Efter detta fortsatte Queen på samma nivå under hela sin aktiva karriär. Bland bandets stora hits hittar vi de två tidlösa "We Are the Champions" och "We Will Rock You" från 1977, "Don't Stop Me Now" från 1978, "Crazy Little Thing Called Love" från 1979, "Another One Bites the Dust" 1980, "Under Pressure" med David Bowie 1981, "I Want To Break Free" och "Radio GaGa" från 1984, "A Kind Of Magic" 1986, "I Want It All" 1989 samt "The Show Must Go On" från 1991. Freddie skrev de flesta av låtarna, även om alla bandets fyra medlemmar skrev flera hits var.
Freddie är främst uppmärksammad för sin otroliga röst, för sitt vilda liv, för sina på publiken inflytelserika scennärvaro, för sin bisexualitet, och varför inte sin mustasch?
Freddie dog, som många säkert redan vet, av AIDS 1991 efter flera års sjukdom.
________________________________________________________________________________________
Freddie var som ung en väldigt speciell kille. När han bodde hos sina föräldrar i Afrika, trivdes han bäst bland kvinnorna i huset. Freddie växte upp med kvinnor. Eftersom det var så ont om bra skolor vid Afrikas östkust, skickades Freddie som 8-åring upp till en släkting i Indien, där han började studera på en sträng internatskola. Han träffade sina föräldrar mycket sällan. När han sedan kom till England började han att studera på en konstskola. Freddie hade också lärt sig spela piano i Indien, och han ansågs vara mycket, mycket begåvad.
Freddie gick ofta ut med kompisar. Han pratade mycket sällan om sitt förflutna, och många av hans vänner kände inte ens till varifrån han kom. Det var ingenting han ville prata om. Freddies personlighet var minst sagt barnslig. Hans humör kunde förändras drastiskt på bara ett ögonblick, men han var ändå alltid snäll och hängiven. Till exemple skämdes han så mycket över sitt överbett och tänder, att varje gång han skrattade, höll han för munnen.
Freddie blev vän med en kille vid namn Tim Staffell. Tim Staffell spelade i sitt band Smile tillsammans med Brian May och Roger Taylor, två läkarstudenter. Freddie var ett stort fan av Smile, och var ofta med på genrep och konserter på olika klubbar, och kom alltid med kritik och ideér på vad bandet kunnat göra bättre. Bandets medlemmar gillade honom starkt. Tim tröttnade dock på uteblivna framgångar, och hade dessutom börjat ändra musikstil. Freddie fick nu kliva upp som sångare. Ingen hade hört honom sjunga förut, men bandet var eniga - han skulle ersätta Tim!
Freddies allra första singel - Liar
Det var knappast någon tvekan om att Freddie var homosexuell, eller i alla fall bisexuell. Hans tajta balettkläder, hans sätt att prata (han tillade folk nästan alltid med "älskling") och hans sätt att uppföra sig på. Det var ingen av hans vänner som förvånades över att Freddie döpte bandet till "Queen" (efter en hel del diskussioner med de övriga bandmedlemmarna). Men att säga att Freddie var gay är helt fel. Fredies första riktiga förhållande var med en tjej vid namn Mary Austin. Mary var mycket viktig för Freddie. Hon hade en stark personlighet som orkade med den envisa och humörväxlande Freddie, och Freddie verkligen älskade henne. Men mot slutet av deras förhållande, märkte dock Mary att något var fel. Mary frågade och Freddie svarade att han nog istället ville vara homosexuell. Han släppte aldrig taget om Mary, och de var mycket nära vänner ända tills Freddies död, 20 år senare nästan.
1973 släppte Queen sitt första album - QUEEN, vilket dock fick mycket kritik. Världen var helt enkelt inte redo för Queens helt nya musikstil, men långa instrumentala partier, flerstämmig sång och hetsiga rythmsvängningar. Inte heller var musikvärlden redo på Freddies scenkläder - ofta mycket tajta balettdräkter. QUEEN II kom ut 1974, och Freddie's "Seven Seas of Ryhe" fick viss framgång. Men på nästa album - "Sheer Heart Attack" från samma år, slog de igenom i England med Freddies "Killer Queen". Men det skulle dröja ytterligare ett år - tills 1975 när singeln "Bohemian Rhapsody" kom ut.
Bohemian Rhapsody är mer än bara en låt. Bohemian Rhapsody är ett konststycke för sig.
Låten inleds med acapella-sång av Taylor, May och såklart Freddie, innan den sakta övergår till Freddies solosång och skickliga pianospel med John Deacons elbas i bakgrunden. Så småningon kommer trummor och gitarr in och allt eftersom Freddies sång stiger i intensitet (han sjunger om hur han mördat en man, och nu har fördärvat sitt liv) går låten över till ett av tidernas bästa gitarrsolon av Brian May.
Plötsligt byter låten helt stil och vi får en banbrytande opera, som aldrig någonsin återupprepats. Helt plötsligt har operan övergått till heavy metal innan låten sakta går ner i varv och avslutas med "Anyway the wind blows".
I slutet av Januari 1976 hade singeln sålts i över en miljon exemplar, och är Storbritanniens tredje bäst sålda singel någonsin. Låten var tillbaka på förstaplatsen i ytterligare fem veckor 1991 efter Freddies död.
Dock var media fortfarande tvärt emot Queen, och VÄGRADE att erkänna det "bögiga" fjollbandet med den där utländska fjollan i ballettdräkt. Den stora musiktidningen Rolling Stone rankade Bohemian Rhapsody först på 263:e plats som bästa Queen-låt, trots att de flesta rankingar över hela världen har med låten i topp fem...
Nu när Freddie hade fått sitt enorma genombrott, levde han rockstjärnalivet fullt ut. Efter albumen "A Day At the Races" 1976, där hans mästerverk "Somebody to Love" finns med, "News of the Words" 1977, där han skrev "We Are the Champions", "Jazz" 1978, där hans "Don't Stop Me Now" finns och 1980 års "The Game" med "Crazy Little Thing Called Love" var nu Freddie en av, kanske tom världens, största rockstjärna. Men han levde ett hårt liv. Han gick på fler och fler gayklubbar, han tog kokain, han söp, han festade hårt, och han hade sex med vad som helst, hur som helst och när som helst... Han brände pengar som mycket få och hade flera katastrofala förhållanden med olika män.
Efter albumet "Hot Space" 1982, som inte blev någon stor succé, trodde kritikerna att Queen skulle upplösas. Bandet höll till i München vid den här tiden för att slippa de stränga skatterna i England. För Freddie var det fest sju dagar i veckan. Han sov på dagarna och festade på nätterna. Här fanns det gott om gayklubbar och strippbarer och Freddie njöt. Men de andra bandmedlemmarna hade nu familjer, och Freddie blev mycket svår att arbeta med. Freddie hade också en mycket nära kvinnlig sexpartner - skådisen Barbara Valentin. Barbara var precis som Freddie - fyllde upp hela rummet med sin identitet när hon anlände. Freddie älskade henne, och hon älskade Freddie, och de båda älskade att ha gruppsex. Freddie hade flera förhållanden samtidigt och levde rockstjärnalivet fullt ut.
I början av 1980-talet kom sjukdomen - AIDS. Freddie brydde sig först inte mycket om denna sjukdom, som tog livet av allt fler unga homosexuella män, men 1983 blev Freddie allt oftare sjuk och började få blåa märken i hyn, som Barbara skickligt sminkade bort. Freddie var övertygad om att han hade fått AIDS. Han och Barbara slutade ha sex, ja, Freddie slutade ha sex över huvud taget från och med under slutet på 1980-talet. Han talade dock aldrig öppet om det. Han visste att Barbara visste, och Barbara visste att han visste. Barbara berättade om en kväll när de gick ut och Freddie skar sig. När hon försökte plåstra om honom knuffade han bryskt iväg henne och skrek åt henne att låta bli...
1984 släppte Queen albumet "The Works" där bland annat låten "Radio GAGA" och "I Want to Break Free" finns med. Videon till den sistnämnda blev mycket uppmärksammad. Bandet klädde sig i kvinnokläder och Freddie ålade runt i tajta dräkter tillsammans med ett gäng gymnaster. Sexigt... I USA ratades videon, och till och med förbjuds i vissa delstater. Typiskt amerikanare.. Därmed sjönk bandets populäritet i USA och Queen rankades där från och med nu som ett fjolligt brittiskt bögband.
1985 ägde Live Aid-festivalen på Wembley rum. Bob Geldofs otroliga livekonsert som samlade artister som U2, Adam Ant, Led Zeppelin, David Bowie och Paul McCarthney och många, många fler - användes för att stödja Afrika, och samtliga artister spelade helt gratis! Freddie stal showen tillsammans med Queen, inget snack om saken. Freddie var helt i sitt esse, och bandet spelade flera av sina hits till tusentals hysteriska fans. Freddie var en otrolig liveartist och hade förmågan att verkligen kunna kommunicera med pubiken. Tusentals fans sträckte upp händerna i luften och klappade till Radio GAGA. För övrigt var det just från denna låten som Lady GAGA, en stor Freddie Mercury-fantast, hämtade sitt artisnamn från. Året efter tournerade Queen igen efter att ha släppt albumet "A KInd of Magic" 1986. De gjorde ett jublad framträdande i Ungern bakom järnridån, och Freddie sjöng en vacker ungersk folksång. Deras långa framträdande på Wembley i London var lika otroligt och Freddie gick i slutet av konserten runt i kungakrona och mantel. Ingen visste att detta skulle bli deras sista konsert.
1987 fick Freddie diagnosen AIDS. Han ville dock att bandet skulle fortsätta spela, och han vägrade att gå ut med det i media. Bandet slutade dock tournera, vilket ledde till att media trodde bandet hade splittrats och det blev skandal efter skandal. Freddie startade också en solokarriär nu som toppades av "Living on My Own", en discodänga. Han sjöng även opera med operadivan Mosterrat Cabbalé som Freddie verkligen älskade. Hon var precis lika fåfäng och förnäm som han själv var. Deras mest kända låt ihop blev "Barcelona", som det var tänkt att de två skulle framföra vid OS-cermonin i Barcelona 1992. Så blev det inte. 1989 kom Queens album "The Miracle ut".
1991 kom deras sista album ut - Innuendo. En mycket, mycket sjuk Freddie tar nu i från djupet av sitt hjärta och sjunger de hjärtkrossande "The Show Must Go On" och "These Are the Days of Our Lives", mycket vackra och kraftfulla låtar, som båda blev stora hits. Freddie blev sjukare och sjukare, svagare och svagare och var nästan alltid förkyld eller hade feber. Den 23 November 1991 gick Freddie ut till media och erkände till slut att han var sjuk. Dagen efter, förmiddagen den 24 November 1991, dog han av hostanfall i lunginflamation, som en bieffekt av AIDS. Han var en av de allra första artisterna som dog av den förödande sjukdomen. Vid detta laget hade redan ett hundratal av Freddies vänner dött av sjukdomen.
1992 hölls en minneskonsert till hans ära, där artister som Elton John, Annie Lennox, David Bowie, Guns N Roses, Metallica och George Michael uppträdde, bara för att nämna några. Ämnet var främst Freddies låtar.
1995 släppte Queen-medlemmerna ett sista album "Made In Heaven" med låtar som aldrig riktigt hann bli klara.
Freddie hade en av tidernas bredast vocal-range (från den ljusaste tonen till den mörkaste) och kunde uppnå falsett-toner UTAN att gå upp i falsett, vilket han är unik med. Freddie hade ett enormt ego och fyllde rummet han gick in i med sin väldiga personlighet, men innerst inne var han en känslig och barnslig liten typ. Freddie har skrivit fler hitlåtar än någon annan artist genom tiderna, och Queens album "Greatest Hits" är det bäst säljande albumet någonsin. Ytterst få artister har försökt imitera honom eller gjort cover på deras låtar, och det är nog bäst så. Freddies bortgång var minst lika stor när den inträffade som för MJ eller Elvis.
"I dont want to be a star - I want to be a LEGEND"
Freddie 1974.
Freddie 1974.
R.I.P Freddie
*5/9 1945 + 24/11 1991
#24
NO 24TH; SEX ON FIRE
I sjuan var jag med i skolans rockgrupp och vi framförde tillsammans Kings of Leon:s "Use Somebody", en mycket bra låt enlight mig som jag vill ranka blan de allra bästa låtarna från 2000-talet. Ett alternativ var dock bandets andra berömda låt; "Sex on Fire", som vår musiklärare inte tyckte att vi skulle ha på grund av dess sexuella text...
Aja, så här i efterhand har jag återupptäckt låten och jag ÄLSKAR den! Ett rent och snyggt gitarriff och en tydlig markering mellan vers om refräng, samt ett ös som genomborrar hela låten. Jag är inte mycket för modern musik överlag, men jag måste säga att det finns ett par band som än i dag är riktigt bra. Green Day är ett, Foo Fighters ett annat och Kings of Leon ett tredje.
ACKORD OCH TEXT FÖR HELA LÅTEN!
Intro: E C#m
E Lay where you're laying Don't make a sound C#m I know they're watching They're watching E All the commotion the killing of pain C#m Has people talking Talking
E You C#m A Your sex is on fire
E The dark of the alley The break of the day C#m Ahead while I'm driving I'm driving E Soft lips are open Them knuckles are pale C#m Feels like you're dying A You're dying E You C#m A Your sex is on fire E And so C#m A Were the words to transpire E Hot as a fever Rattling bones C#m I could just taste it Taste it
E But it's not forever But it's just tonight C#m Oh we're still the greatest The greatest The greatest E You C#m A Your sex is on fire E You C#m Your sex is on fire E And so C#m A Were the words to transpire E And You C#m A Your sex is on fire E And so C#m A E Were the words to transpire
TIDERNAS 20 BÄSTA LÅTAR
Eftersom jag tappade bort min lista över de bästa filmsekvenserna, tar jag igen det med en lista över de 25 bästa låtarna som någonsin skrivits. En varje dag, så om 25 dagar vet ni vilken låt som är tidernas absolut bästa!
ENJOY :)
25TH; WORKING CLASS HERO
Working Class Hero är en väldigt deppig och ironisk låt. Den skrevs 1970 av John Lennon och var där med på hans första soloablum "John Lennon & Plastic Ono Band". Låtens text är mycket, mycket vass och Lennon sjunger bland annat "keep you doubt with religion, and sex, and TV" och flera andra mycket ironiska rader.
Working Class Hero är en väldigt deppig och ironisk låt. Den skrevs 1970 av John Lennon och var där med på hans första soloablum "John Lennon & Plastic Ono Band". Låtens text är mycket, mycket vass och Lennon sjunger bland annat "keep you doubt with religion, and sex, and TV" och flera andra mycket ironiska rader.
Låten blev aldrig någon listtoppare, vilket också beror på att den kontroversiella låten blev bannad från flera listor på grund av dess användande av orden "fucking"... CENSUR... -.-
2010 gjorde Green Day en populär variant på låten, med tillagda elgitarrer och trummor. Samtidigt som de har gjort om låten till en äkta hårdrocksballad, har de på ett bra sätt lyckats bibehålla Lennons legacy. I låtens sista textrad sjunger Lennon i orginalet "If you want to be a hero than just follow me". I Green Days cover har man behållit denna raden för att hedra en av tidernas största legender, som ju så tragiskt nog blev skjuten utanför sitt hem i NYC av ett avundsjukt fan. Dessutom är Lennons ansikte avbildats på deras skivomslag.
ACKORD (John Lennon's)
Am G Am As soon as you're born they make you feel small G Am By giving you no time instead of it all G Am Till the pain is so big you feel nothing at all Am (D) G Am A working class hero is something to be Am (D) G Am A working class hero is something to be
VILKEN TYCKER NI ÄR BÄST?
THE BLIND SIDE
Övernattade med min tjej igår och då blev det filmtajm :)
SANN HISTORIA
I the Blind Side får vi följa 17-åriga Michael Oher (spelad av Quinton Aaron) som har tagits hand om av olika fosterfamiljer, eftersom hans mamma är beroende av droger, och pappan försvunnen. Michaels kompis pappa ser till att den kraftiga Michael får plats på en fin skola, Wingate Christian School, där det är tänkt att de ska utvecklas till att bli duktiga idrottsmän och ha höga betyg. Men Michael kommer inte in i skolans rutiner, och passar inte in bland alla de rika vita människorna. Han får smeknamnet Big Mike. En kväll när Big Mike är på väg till gympasalen där han ska sova (han är hemlös), kommer hans enda kompis Sean Jr:s familj körandes och tycker synd om Mike. Seans familj är mycket rik. Mamman Leih Anne (spelad av Sandra Bullock som fick en Oscar för sin roll) är en mycket viljestark kvinna, och tillsammans med hennes man, affärsmannen Sean Tuohy (Tim McGraw), besämmer de sig för att ta hand om Mike.
Vad som händer sedan är historia, men efter hårt tränande i det amerikanska fotbollslaget och med goda betyg växer Michael upp och idag är han en av världens främsta amerikansk fotbollsspelare.
En mycket fin och vacker historia som ger en hopp och glädje, samtidigt som den är sorglig. Jag gillar att fadern i familjen inte sätter sig emot förslaget om att ta in en okänd människa i familjen, annars brukar alltid fadern vara den motstridige och bittra. Här är han istället trevlig, liksom S.J och dottern Collins. Scenerna i niggaghettot tyckte jag var de bästa. Här får man verkligen se vilken värld som han kommer ifrån och hur det faktiskt är på vissa ställen i USA. Man fårstår också klasskillnaderna mellan svarta och vita i USA.
En mycket stark film, men om jag ska komma på något att klaga över så hade jag kanske tagit bort en och annan sorgsenhetsscen, ibland var filmen lite ohändelserik. Men överlag, klart över medel.
REGI……………7
MANUS………...7
SKÅDESPEL…..8
MUSIK…………4
SCENOGRAFI.. 7
TOTALT………33/50
#12
#12
Apocalyspe Now - Napalm Bombing
Francis Ford Coppolas Vietnamn-film Apocalypse Now är nummer ett på listan över filmer som jag vill se! Dock har jag sett de två mest kända scenerna från filmen. Inledningsscenen där filmens huvudperson vaknar upp till the Doors låt "The End"; också naturligtvis scenen där de bombar en fredlig liten by för att kunna surfa på stranden. Hela denna femton minuter långa scen är fantastisk, och här finns också med den klassiska repliken "I love the smell of napalm in the morning" av den galna kaptenen som inte ens tar skydd när granaterna exploderar runt omkring honom... En sann krigshjälte i en film som lär vara allt annat än en krigspropagandafilm! VILL SE!
Du Levande
Vi fick som uppgift att försöka se filmen "Du Levande" på psykologilektionen i skolan, så det gjorde jag.
Filmtitel: Du Levande
År: 2007
Regissör: Roy Andersson
Genre: Drama, komedi.
Du levande har ingen intrig alls. Den handlar om olika människor i vårt samhälle och hur vi förhåller oss till varandra. Här finns samhällets alla olika sorters människor.
* Hårdrocksparet där frun är uppgiven och alkoholiserad och vill bara ha en motorcykel.
* Ungdomstjejen som har blivit kär i en rockartist som inte ringde tillbaka som han sa.
* Hårdrocksparet där frun är uppgiven och alkoholiserad och vill bara ha en motorcykel.
* Ungdomstjejen som har blivit kär i en rockartist som inte ringde tillbaka som han sa.
* Psykiatikern som har tröttnat på att lyssna på gnälliga kunder och skriver ut piller, så starka som möjligt.
* Arbetaren som drömt att han hamnade i elektriska stolen.
* Arbetaren som drömt att han hamnade i elektriska stolen.
* Den sorgsna musikgruppen som spelar banjo, trumpet, bastuba och militärtrumma.
Och många, många fler.
Och många, många fler.
Allt är uppbyggt i studio förutom ett par scener i en kyrka och scenografin är i toppklass. Allting är grått och trist och färgerna är noggrannt utvalda, liksom detaljer och lokaler. Det ser helt enkelt ut som på de flesta tråkiga arbetsplatser i Sverige och det finns inte en enda riktigt lycklig scen.
Denna filmen må skilja sig helt från vad som räknas som en bra film, och därför går den inte att vare sig kategorisera eller betygsätta. Men en sak är säker: Den lämnade många frågetecken efter sig och för mig som ungdom ger den en skrämmande blick över vart man kan komma att sluta.
SLUTBETYG (filmen är mycket svår att bedöma eftersom den helt enkelt inte kan jämföras med andra normala filmer)
REGI……………8
MANUS………...7
SKÅDESPEL…..6
MUSIK…………6
SCENOGRAFI.. 10
TOTALT………37/50
TIDERNAS BÄSTA FILMSEKVENS #14 & #13
#14
Band of Brothers - Bastogne
Stevens Spielbergs otroliga "Band of Brothers" från 2001, som handlar om den amerikanska 101:a Luftburna divisionen, och deras resa från D-Dagen till Tyskland under andra världskriget, innehåller många riktigt fantastiska scener. Det finns, för att bara nämna några få, scenen när fallskärmshopparna hoppar på D-Day, scenen där legendaren Richard Winters skjuter en mycket ung tysk soldat, och scenen där ett par soldater upptäcker ett koncentrationsläger.
Jag har ändå valt den mycket starka scenen från områder Bastogne i Belgien (där jag förresten nyligen var och besökte ett Formel 1-lopp). Det är kallt, snöigt och soldaterna ligger nedgrävda i skogen under tyskarnas hårda beskjutning. En av de starkaste scenerna är när en av de yngsta soldaterna blir träffad i halsen och de andra inte kan nå honom och till slut tvingas lämna honom. Det är hemskt, blodigt, hjärtskärnade och all krigsromans är som bortblåst.
#13
The Pacific - Slap a Jap & Iwo Jima
Steven Spielberg och Tom Hanks nöjde sig inte med Band of Brothers, och 8 år senare kom The Pacific ut, nu om marinsoldaterna under kriget i Stilla Havet 1944-1945, där de allra blodigaste striderna utbröt. Specialeffekterna är nu ännu litet bättre och tempot i krigsscenerna är otroligt, men så kostade också miniserien hela 200 000 000 kronor att producera!
Bra scener finns det gott om även här, så det är nästan omöjligt att välja. Vi har ju scenen när amerikanska soldater "leker" med en skadad Japansk soldat och alla de rysligt verkliga scenerna på Okinawa. Men jag väljer två scener med John Basilone, en av de bästa soldaterna. Ena scenen när han berättar för en del unga soldater som ska ut i krig att de Japanska soldaterna har tränat på att mörda sen ni var små, och nästa scen under landningen på Iwo Jima där Basilone blir skjuten liksom tusentals andra. Fruktansvärda scener, men ändå så oerhört bra!
15: THE SHINING - BASEBALL BAT SCENE.
Tänkte göra en nedräkning med de 15 bästa scenerna i filmhistorien, så njut! :D
15: THE SHINING - BASEBALL BAT SCENE.
Staney Kubricks The Shining från 1980 brukar rankas som en av tidernas absolut läskigaste filmer. Även om dagens ungdomar kanske tycker att det är läskigare med filmer som "Paranormal Activity", men jag tycker det är betydligt läskigare med människor som på ett eller annat sätt blir psykiskt störda!
I The Shining har en familj med en liten pappa, en mamma och en far (som tydligen har misshandlat sonen tidigare men nu är försonad med de andra familjemedlemmarna) lovat att ta hand om ett vandrarhus i Klippiga Bergen under den stränga vintern. Hyresvärdarna varnar dock för att tidigare familjer blivit psykiskt störda under vistelsen - helt isolerad från omvärlden. Det dröjer inte länge innan hela familjen börjar se och uppleva fruktansvärda hallucinationer, ofta så verkliga att det är direkt farligt. Värst drabbad blir pappan, gudomligt och kusligt spelad av Jack Nicholson. Lägg därtill en fängslade och skrämmande miljö, kuslig musik och diverse demoner och du har en film som ger många frågetecken efter dess slut.
I denna scen har mamman hittar faderns anteckningar till vad som ska bli en bok. Han har skrivit samma skrämmande mening tusentals gånger och snart dyker han också upp för att diskutera med modern om vad de ska göra för att deras son ska få det bra. Nu är dock fadern - Johnny - helt psykiskt störd och går knappast att kommunicera med. En scen som ska tittas på ett par gånger innan den blir bra, och helst ska du se hela filmen också.
25 bästa filmsekvenserna någonsin!
Epic facts
1985 planerade den legendariska Queen-sångaren Freddie Mercury och den minst lika legendariska Michael Jackson att spela in ett album tillsammans. Bland annat skulle de ge ut låten "There Must Be More Of Life Than This" som en singel.
Det blev dock inte som de tänkt sig... MJ insisterade över att ta med sig sin Lama (!) till studion, men Freddie Mercury vägrade och det blev ingen singel, och inget album. SNACKA OM TVÅ FJOLLOR!
Det finns dock inspelningar av låten, enjoy; en väldigt vacker låt!
MUSIIIK
Sorry för lite dålig uppdatering, har ju precis börjat gymnasiet osvosvosvosvosovosvosvosvosv... ;)
Bjuder på lite dåliga bra låtar :)
SEX ON FIRE - Kings of Leon
UNCHAINED - 2Pac ft. James Brown (från DJANGO UNCHAINED)
WORKING CLASS HERO - Green Day
FAN FAN FAN - Joakim Thåström
AROUND THE WORLD - Red Hot Chili Peppers
CREEP - cover by Daniela Andrade
TOO MUCH LOVE WILL KILL YOU - Queen
ETT TIPS FRÅN MIN FLICKVÄN!
COLOUR THE ATLAS - Paper Wings
COLOUR THE ATLAS - Paper Wings
SPOT THE DIFFERANCE mellan One Directons nya discohit "Best Song Ever" och The Whos "Baba O'riley" från 1968! Ni som säger att äldre musik inte har något att göra med modern musik har oerhört fel. I detta fallet har 1D (eller snarare dess låtskrivare) stulit inledningen från låten. Så ska inte ett proffsband som 1D kunna komma på egna låtar utan att behöva sno från gamla och i ungdomskretsar bortglömda låtar? Och hur många känner egentligen till att "One Way or Another" ursprungligen är en punklåt från 1978, från sångerskan Blondie?
Tycker det dessutom är ganska dåligt av 1Ds låtskrivare att göra om en tragisk Vietnam-låt till en cheesy kärlekslåt ;)...
Tjarrå!
QUENTIN TARANTINO
Tjenare allihopa!
Tänkte skriva lite om min stora regissörshjälte - QUENTIN TARANTINO.
Tarantino är känd för filmer som "Reservoir Dogs", "Pulp Fiction", "Kill Bill Volume 1 & 2", "Inglourious Basterds" och hans senast stora succéfilm, "Django Unchained":
Quentin Jerome Tarantino föddes den 27 Mars 1963 i Knoxville, Tennessee, USA. Han är förutom filmregissör även manusförfattare, filmproducent och skådespelare. Tarantinos filmer är kända för att vara intesiva och blodiga, och det är ofta få överlevande. I nästan alla fall är det frågan om kriminella. Han är också en mästare på att skriva dialog, vilka ofta brukar vara långa och handla om ett specifikt ämne. Ett bra exempel på detta är i filmen Pulp Fiction där Samuel L. Jackson i en scen berömer en hamburgare, för att sedan skoningslöst mörda burganrens ägare.
TIDSLINE
1986 Jobbar i en videobutik i Kalifornien. Hjälper sin kollega Craig Hamann med manuset till kortfilmen "My Best Friends birthday". Manuset som först var på 30 sidor utökades till 80 efter att Tarantino fått tag på det... Filmen, vars budget var på 5 000 dollar, deras löner, drabbades hårt av en labbrand, och Tarantinos
del försvann, vilket innebar att de fick gå tillbaka till originalets 36 minuter istället för 70.
1992 När Tarantino mötte producenten Lawrence Bender på en fest, uppmande Bender honom att skriva ett
filmmanus. Detta ledde så småningom till Tarantinos första riktiga film - Reservoir Dogs (på svenska:
De Hänsynslösa). Efter tre och en halv vecka var manuset klart och Lawrence lämnade in det till regissören
De Hänsynslösa). Efter tre och en halv vecka var manuset klart och Lawrence lämnade in det till regissören
Monte Hellman. Tarantino fick en budget på 30 000 dollar och rollbesättningen skulle vara hans närmsta
vänner. Men när filmteamet lyckats få ihop hela 1 500 000 dollar fick Tarantino tillgång till riktiga skådisar
som Harvet Keitel, Michael Madsen, Steve Buschemi, Chris Penn och Tim Roth. Tarantino tog även själv
en roll. Gangsterfilmen blev en stor succé och utsågs till den bästa debutfilmen någonsin. Den fick
beröm för nyskapandet av grovt och blodigt våld med svart humor, en vass dialog och vändningar i
handlingar.
vänner. Men när filmteamet lyckats få ihop hela 1 500 000 dollar fick Tarantino tillgång till riktiga skådisar
som Harvet Keitel, Michael Madsen, Steve Buschemi, Chris Penn och Tim Roth. Tarantino tog även själv
en roll. Gangsterfilmen blev en stor succé och utsågs till den bästa debutfilmen någonsin. Den fick
beröm för nyskapandet av grovt och blodigt våld med svart humor, en vass dialog och vändningar i
handlingar.
Som "Mr Brown" i Reservoir Dogs
1993 Tarantino säljer manuset till "True Romance" till Tony Scott. Filmen får bra recensioner men blir ingen
kassasuccé. Han sålde även manuset till "Natural Born Killers" till Oliver Stone, men den filmen blev en
flopp.
1994 Efter Reservoir Dogs fick Tarantino många erbjudanden från Hollywood, men han valde istället att
arbeta på manuset till "Pulp Fiction". Precis som i de hänsynslösa hoppade han hit och dit i filmen vilket
var mycket nyskapande på den här tiden. De vassa dialogerna var kvar, och nu hade han fått tillgång till
skådisar som John Travolta (känd från dansrullen Grease som nu blev en skoningslös ganster), Samuel
L. Jackson (som gör sin klart bästa roll någonsin), Bruce Willis och Uma Thurman. Alla utom Bruce
nominerades till Oscar för bästa skådespelare. Filmen blev en enastående kultklassiker och ännu en
gång var svart humor aktuellt. Tarantino vann sin första Oscar för manuset. Han vann också Golden
Globe Award, BAFTA Award och Guldpalmen och filmen drog in 200 miljoner dollar!
1996 Tarantinoskrev manuset och hade en skådespelarroll i Robert Rodriquez "From Dusk Till Dawn".
1997 Tarantinos tredje film blev Jackie Brown, baserad på en roman av Elmore Leonard. I filmen fanns stora
skådespelare som Robert De Niro och Samuel L. Jackson, men det blev Robert Forster som blev
nominerad till en Oscar. Detta är Tarantinos minst våldsamma film.
2003 Tarantino hade planer på att göra en film med namn "Inglourious Basterds" men kom inte på ett bra
slut och påbörjade istället "Kill Bill". I dessa filmer, som delades in i två delar eftersom filmen till slut
översteg fyra timmar, blandas olika stilar som kinesiska kung-fu, japanska samurajer, italienska
spaghetti-westerns och rape & revenge-filmer. Uma Thurman (som spelar i Pulp Ficition) har huvudrollen.
Den svenska filmen "Thriller - en grym film", ska ha varit en stor inspirationskälla. Båda filmerna är på
min "måsteses-lista".
2005 Gästregissör i Robert Rodriquez "Sin City" då han regisserar en scen med Clive Owen.
2007 Regisserar Grindhouse tillsammans med Rodriquez som består av filmerna "Death Proof" som
Tarantino skrivit och "Planet Terror" som Rodriquez skrivit. Får bra recenssioner men ingen succé.
2009 Inglourious Basterds kommer ut efter elva års arbete. Filmen handlar om hur andra världskriget skulle
kunna ha slutat och utspelar sig i det tyskockuperade Frankrike. Till skillnad från andra filmer har
Tarantino nu bara använt sig av en känd skådis - Brad Pitt. Pitt spelar Aldio Raine som är ledare för
patrullen Inglourious Basterds, vars uppdrag är att utplåna nazisterna. Men det blev den då helt okände
österrikeske skådisen Christoph Waltz som stal showen och vann en Oscar för sin fruktansvärt
karismatiske roll som SS-soldaten Hans Landa. Han utsågs dessutom till bästa manliga skådis vid
filmfestivalen i Cannes. Intänkerna steg till 320 000 000 dollar och blev Tarantinos dittills mest inkomst-
bringande film. En recension av denna film kommer snart ;)
2011 Påbörjar inspelningen till "Django Unchained" som handlar om den befriade slaven Django som tillsammans med
prisjägaren Dr. King Schültz slår sig ihop för att leta efter Djangos fru, som fortfarande är slav. Tarantino
ville med denna filmen visa hur svarta behandlades i USA under kriget. Han var dessutom sugen på att
göra en spaghetti-western. I en imponerande rollista med nykomlingen Jamie Foxx som Django,
Leonardo di Caprio som ägaren av slavslottet Candieland och Samuel L. Jackson som di Caprios
husslav på Candieland, blev det åter igen Christoph Waltz som fick Oscar för sin roll so Schültz, och
2012 var den glada och trevlige nyupptäckte österrikaren världens bäst betalda skådis! Denna gången
vann även Tarantino en Oscar för bästa originalmanus, som trots sina enorma framgångar inom film-
världen, bara var hans andra Oscar. Filmen drog in hela 423 000 000 dollar i intänkter!
Tarantino tog en liten roll i sin egen Django Unchained, precis som han alltid brukar göra.
2014 Ryktas det om att Kill Bill Volume 3 ska komma ut. HOPPAS!
Mina favorit-Tarantinorullar i ett litet kollage :)
Här kommer också en scen med Tarantino. Tarantino är cowboyen med de beige kläderna som skrattar i början.
Så, nu vet ni allt om Tarantinos karriär, tack och hej!
I helgen blir det tävling för mig. Jag tävlar i motorsportgrenen Karting (Gokart). Nu snackar vi dock inte om sådana man kör på nöjesfält eller inomhus, utan små racerbilar med toppfarter upp till 120 km/h och stillstående till 100 km/h går på bara 3-4 sekunder! Jag ska under Lördag och Söndag tävla i den svenska Rotax Max Challenge-tävlingen i Lidköping med 40 anmäla. Jag siktar på 15 i topp!
I helgen blir det tävling för mig. Jag tävlar i motorsportgrenen Karting (Gokart). Nu snackar vi dock inte om sådana man kör på nöjesfält eller inomhus, utan små racerbilar med toppfarter upp till 120 km/h och stillstående till 100 km/h går på bara 3-4 sekunder! Jag ska under Lördag och Söndag tävla i den svenska Rotax Max Challenge-tävlingen i Lidköping med 40 anmäla. Jag siktar på 15 i topp!
Hejdå och önska mig lycka till! :D
Saving Private Ryan
Filmtitel: Saving Private Ryan
År: 1998
Regissör: Steven Spielberg
Genre: Krig
Helt oväntat hamnade jag hemma hos min flickvän (kolla mmaolii.blogg.se) idag, och i regnrusket bestämde vi oss för att titta på film, och till min stora glädje blev det krigsklassikern Saving Private Ryan – Rädda Menige Ryan!
Filmen inleds som de flesta filmälskare säkert redan vet, med en otroligt realistisk skildring av de allra första landstigningarna av de allierade i Normandie den 6 juni 1944. Tusentals unga soldater dör i striderna. Blad de stridande soldaterna finns familjen Ryans fyra söner. Modern bor ensam och bryter fullständigt ihop när hon får reda på att tre av hennes söner är döda, och att den fjärde är försvunnen. Det visar sig dock snart att den fjärde brodern trots allt är vid liv. En liten grupp på åtta man med Kapten Miller (Tom Hanks) i spetsen, sätts av för att hitta honom. De övriga i den lilla patrullen är Reiben, Jackson, Mellish, Caprarzo (en ung Vin Diesel), Upham, Boyd och Hastings. Mer om handlingen finns det kanske inte direkt att säga utan att avslöja hela filmen.
Spielberg skrapade ihop en budget på 65 miljoner dollar inför inspelningen av filmen, men intäkterna steg till så mycket som 482 miljoner! Det är enkelt att fastställa varför: Filmens specialeffekter och krigsscener är fantastiskt realistiska och otroligt skickligt framställda, speciellt med tanke på att filmen trots allt är från 1998. Spielberg har verkligen lagt ner energi på filmen, medan manuset, skrivet av Robert Rodat i boken med samma namn, inte är speciellt bra och gör filmen ganska tråkig mitt i filmen. Men den flerfaldigt prisbelönta landstigningsscenen i början, sniperscenen i den lilla byn och slaget i slutet av filmen är otroliga. Vi lär oss inget nytt om kriget, vilket vi gör i Hanks och Spielbergs efterkommande Band of Brothers (2001) och The Pacific (2009), men det är ändå en klar filmklassiker och ett måste ses för alla som är intresserade av krigshistoria och film.
ROLLISTA
Tom Hanks Kapten Miller
Tom Sizemore Sergeant Horvath
Edwards Burns Menige Reiben
Barry Pepper Menige Jackson
Adam Goldberg Menige Mellish
Vin Diesel Menige Caparzo
Giovanni Ribisi T4 Medic Wade
Jeremy Davies Korporal Upham
Matt Damon Menige Ryan
SLUTBETYG
REGI……………10
MANUS………...5
SKÅDESPEL…..6
MUSIK…………6
SCENOGRAFI.. 9
TOTALT………37/50
Pacific Rim
Filmtitel: Pacific Rim
Regissör: Guillermo del Toro
Genre: Science Fiction
Året är 2017. På Stilla Havets botten har enorma utomjordiska monster legat gömda för mänskligheten sedan dinosauriernas tid. Monstrerna, som kallas för Kaijus, har nu fått det perfekta klimatet för att kunna anpassa sig till ett liv på land, och de kliver upp från den stora, djupa klyftan på havets botten som kallas för Brottet. Till människornas stora förskräckelse såklart! För att bekämpa dessa varelser som kostar miljontals människoliv, slås världens alla resurser ihop och man bygger jättelika stridsrobotar – kallade Jaegers – som styrs av två sammankopplade piloter, som kontrollerar robotens rörelser genom att röra sig som de vill att roboten ska röra sig i kontrollrummet längst uppe på maskinen.
Men trots allt orkar dessa robotar inte stå emot monstrerna, och de läggs åt sidan för ett nytt projekt som går ut på att bygga enorma murar längs med kusterna. När dessa saboterar enkelt blir det ändå en robot som räddar staden Sydney från monstret, och åter igen anses robotarna vara den bästa försvarsmekaniken.
En fascinerande story. Resten är inte speciellt överraskande. En före detta pilot – Raleigh Becket – som är en av två maskinförare som vunnit en strid ensam i en robot, sedan hans bror Yancy dött i slaget, blir som många andra murbyggare efter att robotidéen skrotats. När det ändå blir robotar som ska rädda världen befaller översten och den tidigare föraren Stacker Pentecost honom att bli deras nya förare igen, tillsammans med den kaxige Chuck Hansen. Raleigh vill dock hellre strida vid sidan om den skickliga Miss Mako Mori, som han blivit kär i. Men Mako lider av psykiska sorgsenheter, vilket inte fungerar i strid.
Samtidigt arbetar de två proffesorerna Dr. Newton Geiszler och Gottlieb med att försöka förstå hur monstrerna tänker, och vad de är ute efter. De köper delar av ryssen Hannibal Chau som de experimenterar med, och Newton lyckas hacka sig i en monsterhjärna och förstår hur dessa tänker. På det sättet får de reda på när och var de stora attackerna kommer äga rum, samt hur många och hur farliga monstrerna kommer att vara.
Till slut upptäcker militären att det enda sättet att bli av med monstrerna är att spränga hela hålet och alla monstrerna däri, och efter många om och men så blir det Raleigh och Mako som får detta uppdrag…
Även om själva historien kan låta anndaglig och uttjatad, så rycks man verkligen in i striden och hoppet om att rädda jorden. Man har inte gjort filmen överdrivet overklig. Alla mänskliga resurser har slagits ihop för att rädda jorden tillsammans och det känns faktiskt ganska realistiskt. Dessutom är den inte överdrivet mycket ”framtidshypad”. Skådespelarinsatserna är helt okej, det finns inte mycket att anmärka på men heller inte så mycket att berömma. Men det stora plustecknet i denna film är enkelt att utse. De otroligt bra och verkliga animationerna och alla detaljer, som det verkligen har lagts ner energi på för att få till alldeles perfekt. Detta betyder stor entusiasm av regissören (Guillermo del Toro), vilket uppskattas stort. Filmen lär ha kostat hela 180 000 000 dollar att göra (jämför med Titanic 200 000 000 dollar). Ett bra tips är att se den i 3D, då upplevelsen verkligen blir något att tala om!
Pacific Rim är såhär långt den bästa filmen 2013 enligt mig, trots en del missar i manuset.
ROLLISTA
Charlie Hunnam Raleigh Becket – robotförare och filmens ”hjälte”.
Diego Klattenhoff Yancy Becket – Raleighs bror som omkom i strid.
Idris Elba Stacker Pentecost – Chef och f.d. robotförare.
Rinko Kikuchi Mako Mori – Naturbegåvningen och filmens ”heta”.
Charlie Day Dr Newton Geiszler – galen vetenskapsman.
Burn Gorman Gottlieb – vetenskapsman som håller sig till statistik.
Robert Kazinsky Chuck Hansen – Kaxig robotförare.
Max Martini Herc Hansen – Chucks macho-far.
Ron Perlman Hannibal Chau – Säljer Kaijusdelar olagligt.
Clifton Collins Jr Ops Tendo Choi – Chef över robotarna.
SLUTBETYG
REGI……………10
MANUS………...7
SKÅDESPEL…..6
MUSIK…………5
SCENOGRAFI..9
TOTALT………37/50
Filmer som jag bara måste se snart!
Tänkte bjuda på en del filmer som jag gärna skulle vilja se inom den senaste tiden i ett enkelt litet kollage :)
Imorgon ska jag på bio med mina vänner, det blir PACIFIC RIM. En rapport om den kommer självklart på Onsdag!
Imorgon ska jag på bio med mina vänner, det blir PACIFIC RIM. En rapport om den kommer självklart på Onsdag!
Framöver kommer ni också att kunna läsa om den sanslösa komedin "Life of Brian"; NJUT!
Vi höres!
DJANGO UNCHAINED
Filmtitel: Django Unchained
Regissör: Quentin Tarantino
Genre: Action, Western
Skådespelare: Jamie Foxx, Christoph Waltz, Leonardo diCaprio, Samuel L Jackson, Kerry Washington.
Quentin Tarantino. Silken man. Efter dunderdebuten med Reservoir Dogs (1992) och den magiska Pulp Ficition (1994), har Quentin fortsatt göra filmer av mycket, mycket hög klass. Alltid mycket blod, makalösa scener och inte minst: Tarantino är bäst i världen på att skriva dialog. Efter Inglourious Basterds (2009) märktes det att Quentin var på hugget igen och 2012 kom DJANGO UNCHAINED.
Django (Jamie Foxx) är svart, eller som amerikanerna skulle ha sagt: en nigger.
Han arbetar som slav, precis som de flesta andra svarta i USA på 1800-talet, tillsammans med
sin djupt älskade fru Broomhilda (Kerry Washington). De utsätts för all smärta som alla andra svarta också fick uppleva under
denna tiden.
denna tiden.
Dr. King Schültz, spelad av den otroligt skickliga Christoph Waltz, är en tysk prisjägare, före detta
tandläkare. Han är på jakt efter någon som kan hitta ett par brottslingar till honom, och i filmens
första blodisande scen väljer han ut Django som sin kompanjon. När Djangos slavhandlare inte vill
sälja honom skjuter King den ena säljaren, dennes häst och den andre säljarens häst så att den faller över
den återstående säljaren. Han släpper sedan lös resten av de svarta slavarna och låter de få ta hand om
säljaren... Typisk Tarantino redan här, och man vet att filmen kommer bli speciell.
Sedan håller det på. När Django berättar för King om sin fru som fortfarande är slavflicka blir King rörd.
Han erbjuder Django att följa med honom i jobbet som prisjägare, hitta skurkarna och sedan hitta
hans fru och befria henne. King ser till att Django blir en fri man och så är de iväg. Efter en framgångsrik
vinter, är det dags att hitta Broomhilda...
Nu börjar filmens mest intensiva del.
De två kompanjonerna kommer på att det bästa sättet att köpa loss henne är att lura hennes ägare.
Broomhilda slavar som köksflicka på det ökända palatset Candyland, lett av Calvin J. Candie (Leonardo di Caprio). De bestämmer sig för att bästa sättet att komma åt henne är att ge sig in i den fruktansvärda
sport vita arrangerade för svarta, där det gäller att med hjälp av bara händerna döda dess motståndare.
sport vita arrangerade för svarta, där det gäller att med hjälp av bara händerna döda dess motståndare.
Calvin är en av de drivande krafterna bakom detta, och det är honom som Django och King söker upp.
De vill alltså köpa en kamp-slav av honom för att bli goda vänner.
Väl på Candie-land träffar vi också Stephen (Samuel L. Jackson). Han är Candielands husslav och han
räknas mycket högt även av de vita. Under resan har Django och King bevittnat fruktansvärt våld mot svarta,
men nu är de framme, och Broomhilda är där. Deras plan är att även köpa loss den tysktalande svarta
men nu är de framme, och Broomhilda är där. Deras plan är att även köpa loss den tysktalande svarta
slavflicka tillsammans med en av de bästa kamp-slavarna. Men problemet är bara att Stephen inte är
speciellt korkad, och snart sitter de i en otrolig knipa.
Nu tänker jag inte berätta mer om handlingen, för det är ren filmhistoria. Men lysande är det, och frågan är om inte soundtracket i den här filmen är det bästa genom tiderna. Med låtar som "Unchained", en remix mellan James Brown och 2 Pac, "Ain't No Grave" av Johnny Cash och "Too Old To Die Young" av Brother Dedge, tillsammans med Ennio Morricones klassiska musik förbättrar hela filmen och gör den ännu mer effektiv.
Att Quentin Tarantino är en mästare på att skriva dialoger är knappast någon hemlighet, och i Django
är han på topp åter igen! Eller vad sägs om dessa?:
är han på topp åter igen! Eller vad sägs om dessa?:
Django efter att ha skjutit en vit slavdrivare.
"I like the way you die boy"
"I like the way you die boy"
Django och Stephen gör upp.
" - I counted six shots nigga..
- I count two guns, nigga."
- I count two guns, nigga."
Calvin lyssnar till de två kompanjonernas förslag...
" Gentlemen, you had my curiosity, but now, you have my attention."
Django presenterar sig
"Django. The "D" is silent..."
King Schültz frågar Django vad han tycker om sitt nya jobb.
"Kill white people and get paid for it? What's not to like?"
Calvin och King vid förhandlingarna
"- I think you are a bad loser.
- And I think you are a abysmal winner."
- And I think you are a abysmal winner."
Och så tar vi sista, Stephen och Broomhilda, när Stephen frågar om hon känner Django.
"- You said you ain't know him.
- Huh?
- I said "You said you ain't know him".
- I don't!
- Yes, you do!
- Mister Stephen, I don't!
- Why is you lying to me?
- I ain't!
- Then why is you crying?
- You scarin' me
- Why is I'm scarin' you?
- Because you're scary..."
Som ni märker kan listan göras oändligt lång, hela manuset är ett mästerverk, och snacka om att Quentin verkligen förtjänade Oscarn för bästa manus (bara sitt andra oscar-pris, trots hans stora namn och världsberömda filmer).
Filmens andra Oscar gick till österrikaren Christoph Waltz, som ju spelar King Schültz.
Waltz gjorde sin internationella filmdebut som 49-åring i Inglourious Basterds, och fick genast en Oscar för sitt kusliga porträtt av SS-soldaten Hans Landa. Man kan iget annat säga än att Christoph är världens kanske bästa skådespelare, en otrolig talang som jag hoppas få se i många bra filmer framöver.
Samuel L. Jackson, mest känd kanske för sin roll i Pulp Fiction 1994, har blivit anklagad för att överspela sin roll som husnigger, men jag tycker att det är meningen med filmen. Scenen där Django anländer till Candieland och Stephan får förklarat för sig att Django ska få sova i det stora huset trots att han är svart är magisk, och äcklig.
Leonardo spelar den äckliga ägaren till Candieland, Candie himself, och gör det mycket bra. Man får verkligen avsmak för honom! Jamie Foxx, som gör sitt stora genombrott, spelar också bra, och han passar perfekt in i rollen som en riktigt cool svart ung man. Även Kerry spelar bra måste tilläggas, ett väldigt gedeiget framträdande.
Har ni inte fattat det innan så säger jag det nu: Django Unchained hamnar på min topp tre-lista!
Allting är så rysligt välgjort in i minsta detaljt, allting håller ihop, och de två och en halv timmarna är lika spännande varenda sekund. Otroligt bra.
ROLLISTA
Django Jamie Foxx
Dr. King Schültz Christoph Waltz
Calvin Candie Leonardo di Caprio
Stephen Samuel L. Jackson
Broomhilde Kerry Washinton
Stephen Samuel L. Jackson
Broomhilde Kerry Washinton
SLUTBETYG (max 10)
REGI 9
MANUS_________10
SKÅDESPEL 8
MUSIK 8
MUSIK 8
SCENOGRAFI 10
TOTALT (max 50) 45
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
